Sen barnsben har jag mer eller mindre avskytt blomkål. Bara lukten av det när mamma gjorde stuvad blomkål hemma fick det att vända sig i magen. Hur 17 kunde man tycka om nått som luktade fis när man lagade det ?
Men så plötsligt en dag för ett par månader sen hände det nått… Vi lagade mat efter en bok av Ola Lauritzson och Ulrika Davidsson- Gi dag för dag hette den. En av dagarna skulle det vara kyckling med blomkålspuré. Jo men tjena att nån ”lurar” i mig blomkål frivilligt. No way. Jag skulle iaf vara snäll mot sambon och laga denna mat som matlåda så han kunde ha med sig dagen efter. För att erkänna är väl inte han heller speciellt förtjust i blomkål, men kanske inte riktigt lika kräsen som jag. Sagt å gjort så ställde jag mig vid spisen och oset av fis spred sig som en odör genom köket.
När denna blomkålspuré var klar fick jag för mig att provsmaka. Men vänta nu, det var ju för 17 GOTT. Vad hade hänt ? Efter 32 år fick mina smaklökar sig en riktigt kick. Och jag kan meddela att denna maträtt tillhör en av favoriterna här hemma nu. Stuvad blomkål och annat tjafs tänker jag inte ge mig på än, jag är nöjd och glad med denna upplevelse. Läs hela inlägget här »
. Fram till den 26 maj kan man rösta. Klicka på denna länk och skrolla ner till lilla Wilma och rösta. Tack så mycket 
