Å så var dagen äntligen kommen, dagen då det enligt ultraljudet ska komma en bebis.
Minns så väl den där dagen, det var den 8:e februari.Hade bestämt mig någon dag innan att jag skulle göra ett gravtest, mensen var försenad och brösten ömmade nått fruktansvärt. Klev upp på morgonen och smög in på toaletten, några minuter senare när testet är gjort är jag inte ett dugg klokare, kan varken utläsa ett plus eller minus på stickan. Väcker Pelle som med sömning blick kommer in på toaletten:
-men det ser du väl Caroline, du är ju gravid (som den mest självklaraste saken i världen att se enligt honom)
Men tårarna rinnandes ner för kinderna och förmodligen det största leeende på läpparna försöker jag på något sätt få in i min skalle att vi ska ha barn. Trodde väl ALDRIG i min vildaste fantasi att det skulle gå så snabbt.
Sen började resan mot dagens datum, minns så väl att efter ultraljudet när vi fick dagen datum skulle kännas som en evighetsresa. Först skulle våren komma, sen hela den långa sommaren med semester och allt och inte förrens när hösten var här skulle bebisen komma. Nu sitter jag här den 12 oktober och fattar inte alls var dessa månader har tagit vägen ???
Finns dagar under dessa månader som man kommer bära med sig som extra speciella. Dels var det dagen vi bestämde oss för att berätta för Pelles barn att dom skulle få ett syskon. Hade sagt innan att jag inte ville vara med, mest för att dom skulle få en chans att verkligen säga hur de kände inför detta. Minns så väl känslan som spred sig i kroppen när jag sitter på jobbet och L (pelles dotter) skickar ett sms och skriver att hon är JÄTTEGLAD för detta och halvtimmen senare kommer ett från hans son där han uppmanar mig att INTE lära barnet att åka till Ullared
och givetvis e han lika glad.
Inte helt enkelt att sitta på jobbet och hålla god min inför kollegorna som inget visste, kan säga att tårarna sprutade när jag cyklade hem den kvällen. Och jag har aldrig varit så nervös för att möta hans barn, inte ens när vi skulle träffas första gången. Läs hela inlägget här »